Häromdagen var jag på restaurang.
Vid bordet bredvid satt mamma, pappa och en tre-åring.
Barnet fångade alla restaurangästernas uppmärksamhet...
Jag gillar verkligen liv och rörelse men samtidigt finns det en gräns för mig när kladdiga fingrar inte längre är gulliga utan just bara kladdiga...Barn är barn, de syns och hörs och det är just det som är det härliga med dem. Var tycker ni att gränsen går?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar